Den internationella kortfilmsfestivalen i Oberhausen, Tyskland, grundad 1954, är en av de äldsta kortfilmsfestivalerna i världen. Många filmskapare mötte här en internationellt publik för första gången. Oberhausen har alltid varit en plats där kortfilmens former utmanats. Mest känd historiskt är kanske festivalen för det dokument som skapades 1962 och gick under namnet «Oberhausen Manifesto», signerat av 26 unga tyska filmskapare, bland dem Ferdinand Khittl, Alexander Kluge, Edgar Reitz, där den gamla filmen förklarades död och skulle ersättas av en ny, något som gav impulser till de filmare som något senare skulle utgöra den nya tyska filmen, med namn som bland annat Wim Wenders, Volker Schlöndorff, Margarethe von Trotta, Werner Herzog, Rainer Werner Fassbinder, Hans-Jürgen Syberberg och Helma Sanders-Brahms.
När jag besöker årets upplaga är kanske det upprorisk inte lika påtagligt som i flera av de tidigare editionerna, och detta är också första upplagan på ett par år med en fysisk publik, vilket klart känns av då publiktillströmningen inte är vad den brukar vara. Dock finns det en hel del film att se.
Här finns tävlingssektioner och curaterade temaprogram. Jag väljer att glida runt lite här och där, gå på känsla och hoppas på överraskningar. I år var den svenska närvaron påtaglig. Hannah Wiker Wikström vinner Grand Prix of the City of Oberhausen och The International Critics’ Prize (FIPRESCI Prize) med sin film Weathering Heights, som med kalejdoskopiska bilder återger en serie skeenden i ett hus på landet med påtaglig, svårfångad stämning och en tillvaro som riktar blicken bortom det rent antropocentriska. En annan film med i tävlan, Amin Zouitens Nadir, fångar med följsamma kameraåkningar och precision de mångdimensionella aktiviteter som äger rum längs den kilometerlånga Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Ansatsen är lika enkel som den är effektiv; ingen berättarröst, bara stadens ljud och sordinerat sorl, industrier och affärsverksamheter, dagens och kvällens flux.
Weathering Heights
Gustaf Broms är konstnär och performanceartist, tidigare i år aktuell med en säregen och minnesvärd utställning på Benhuset i Stockholm. Videon Perforated Realities fungerar som en förlängning av hans arbete med rumsliga installationer och performativa arbeten, eller «levande skulpturer» kanske är en adekvat beteckning här, där hans kropp över tid – här installerad i ett suggererande landskap ledsagad av ett elektroniskt soundscape – lyckats transformera hur vi upplever både landskapet och den befinnande kroppen. Broms video upprättar också en dialog med tidigare arbeten inom surrealistiskt färgad animation.
Flera namn som vi tidigare uppmärksammat i tidskriften Walden och annorstädes återkommer också i programmet. Mexikanska Colectivo Los Ingrávidos film El nido del Sol består av flerlagrade bilder och improviserad musik och återkopplar till aztekisk mytologi. I ett av profilprogrammen återfinner vi den lika intressanta som uppslagsrika filmaren och konstnären Morgan Fisher. Han kombinerar och förenar ett slags konceptuell hållning med en kärlek till filmens klassiska hantverk och frågor om hur filmer är uppbyggda, om dess beståndsdelar. Tidiga filmer som Documentary Footage och Production Stills ger en lekfull ingång till Fishers lågmält rigorösa undersökningar; den sistnämnda består av en serie stillbilder kopplade till en film som aldrig blev av. (), består av en serie inserts och är en av hans mest fascinerande filmer. Här visas också hans senast avslutade film, Another Movie, en film i kritisk uppgörelse med Bruce Connors ikoniska found footage-film A Movie.
Peter Nestler visar Aufsätze, hans vackra och inkännande porträtt av barnen i en folkskola belägen i ett otillgängligt område på över 2000 meters höjd i Berner Oberland, Schweiz. Nestler har i sammanställningen av filmen tagit vara på barnens röster, klangfärger, register, prosodier. Han har arbetat kontrapunktiskt och med repetitioner, och resultatet är ett mäktigt röstpartitur. Här visas även hans Picasso in Vallauris, inspelad i januari 2020 i den by i Frankrike där Picasso levde under åren 1948-1955, och där han arbetade mycket med keramik, men även producerade muralen Krig och Fred. Filmen behandlar hans roll i Vallauris under dessa år men sker huvudsakligen via samtida kommentarer av människorna som bor i Vallauris idag som kände till eller träffade honom.
Picasso in Vallauris
Oberhausen är också en plats där flera av världens främsta analoga labb möts och delar erfarenheter. Detta ger ofta en intressant inblick i hur det arbetar, och smakprov ur den senaste produktionen, ofta i form av filmer, ibland kollektivt producerade, inom ramen för olika workshops. Labb från bland annat Indien, Australien och Österrike delade med sig av sina verksamheter och filmer. En av de mer minnesvärda filmerna här var av holländaren Karel Doing, som arbetar med det kan kallar «phytography», en process som möjliggör «interaktionen mellan plantornas växtkemiska egenskaper och den fotokemiska emulsionen».
Återkommande i Oberhausens program är också olika former av expanded cinema, ofta beskriven som en form av presentation som utvidgar och tänjer på relationen mellan filmskapare, åskådare och det underlag det rörliga materialet projiceras på: en omförhandling av den traditionella biografen, dess rumsliga begränsningar och projektionsmomentet. Detta år är det fokus på kollektiv och filmlabb från Kanada. Vi får ta del av allt från en handvevad 35 mm-projektion, 16 mm-splitscreen performance, multiprojektion av den Vancouverbaserade Lindsay McIntyre där projektionen tar upp en tämligen stor väggduk där bilder överlagras, varieras, transformeras, och skapar märkvärdiga mönster och nya kombinationer av bilder från demonstrationer, miljökatastrofer och dagspolitiska händelser. Det är fascinerande att se hur allt detta orkestreras av endast en person. Det kan bli lätt utmattande att sitta igenom för mycket expanded cinema, så också här, men McIntyre visade vägen bort från flera av genrens möjliga fallgropar.
Martin Grennberger