När vi samlar ihop det sista materialet till detta nummer gör vi det i en tid som ter sig närmast väsensskild från den då vi började arbetet. Coronapandemin har ställt väldigt mycket på ända; filmfestivaler har i sista minut varit tvungna att ställa om och presentera onlineversioner, biografer har tvingats stänga för gott – men vi har även sett ett öppnande av privata och institutionella arkiv online, och en annan socialitet kring film och samtal. Allt detta kommer troligtvis medföra avgörande skillnader när vi blickar ut över det kommande landskapet för film, kultur och politik i största allmänhet. Samtidigt har den förvärrat en redan prekär situation för frilansande kritiker, organisatörer och aktörer som antingen arbetar i den kommersiella filmens utkanter, eller i kritisk opposition till den. Vi avslutar detta nummer i ett tillstånd av stor osäkerhet och prekaritet, men med förhoppningen att numret ska fungera som en påminnelse om att det kritiska arbetet inom film och rörlig bild är av fortsatt största vikt, inte minst inom en svensk kontext.
Vi ägnar huvuddelen av detta nummer åt Ingemo Engström och Jan Bark. Ingemo Engström började sin bana i Finland och har sedan dess huvudsakligen varit verksam i Tyskland. Sedan debuten med Dark Spring (1970) har hon gjort ett antal spel- och essäfilmer som är upptagna av minne, historia, «kärleksutopier», medicinisktpsykologiska teman och en känsla av hemlöshet som dikterat hennes eget liv. Hon samarbetade tidigt med Harun Farocki och arbetade nära sin partner Gerhard Theuring i den viktiga Fluchtweg nach Marseille (1977), men har också arbetat på egen hand med projekt kopplade både till Sverige och Finland. Vi publicerar ett samtal med Engström, samt ett antal nyskrivna och översatta texter som belyser komplexiteten i hennes arbete.
Jan Bark (1934–2012) är huvudsakligen känd som komponist och musiker, men gjorde även viktiga insatser på filmens område, och var länge ordförande för Filmverkstan. Under 60-talet utförde Bark ett antal infallsrikt klippta filmer i formatet 8 mm, och som ofta skildrar den närmaste kretsen av familj och vänner. Det här är filmer som inte har haft någon som helst spridning i de officiella kanalerna och som heller inte liknar något annat i en svensk kontext, och vi publicerar här en genomgång av Barks 8 mm-filmer av John Sundholm, samt en om hans betydande pedagogiska arbete vid Filmverkstan av Lars Gustaf Andersson. Vi publicerar även ej tidigare publicerade texter, brev och debattinlägg av Bark, samt Mika Taanilas text om Sprindrift (1966), en film utförd i samarbete med Erkki Kurenniemi, och som sannolikt är den första datoranimationen gjord i Norden.
Vi publicerar också en text av den tyska filmaren Helga Fanderl. Hon har sedan 80-talet arbetat uteslutande i super 8-formatet och lagt stor vikt vid att låta den egna kontrollen över presentations- och projiceringsbetingelserna, där filmerna alltid visas av henne själv i dess originalformat, vara en integrerad del av hennes konstnärliga praktik. I all sin direkta enkelhet är denna text ett viktigt inlägg, en poetik, en politik, om man så vill, kring att på ett autonomt sätt fortsätta arbetet med detta smalfilmsformat, och värdet av att ta över den diskursiva och politiska apparaten kring presentation, produktion och kontextuell inramning.
1995 publicerade experimentfilmaren Peggy Ahwesh fanzinet The Films of Doris Wishman, en samling texter som lyfte fram den då ännu obskyra filmskaparen bakom singulära sexploitation och «grindhouse»-klassiker som Nude on the Moon (1961), Bad Girls Go to Hell (1965) och Let Me Die a Woman (1977). Ett faksimil av Ahweshs fanzine med ytterligare tillägg publicerades av Inpatient Press och Light Industry 2019, vilket har återaktualiserat intresset för Wishman. I sin text tittar Elena Gorfinkel närmare på förhållandet mellan Wishmans och Ahweshs respektive verk.
Peter Nestler, som varit en viktig återkommande filmskapare för oss sedan tidskriften grundades, arbetar i skrivande stund med en ny film, och vi publicerar ett samtal om det pågående arbetet.
Med utgångspunkt i Alfred Hitchcocks Vertigo (Studie i brott, 1958) diskuterar Joni Hyvönen det han benämner en «grön» film; en grön film är inte nödvändigtvis en ekologisk film, utan här handlar det snarare om en films förmåga att fungera som infiltration, kontamination, en film som producerar oanade kretslopp, «hermeneutiska spiraler» och ger upphov till «motvilliga imitationer».
Vi publicerar även en text av Filip Lindberg som i diktens form implicit aktualiserar frågor om filmens och montagets form.