Få filmare förenar likt Frederick Wiseman en så distinkt personlig stil med en känsla av vardaglighet i uttrycket. I vad som vid första anblick endast tycks vara en samling skickligt registrerade skeenden i en på förhand definierad miljö tar det tid att upptäcka det temperament som kommer till uttryck i motivval, klippning, rytm och bildkomposition. Efter att i sina senaste filmer ha skildrat så vitt skilda platser som en boxningshall i Boxing Gym (2010), en stripklubb i Crazy Horse (2011) och ett universitet i At Berkeley (2013) undersöker Wiseman i National Gallery (2014) Londonmuseet med samma namn. För en filmare som ursprungligen valde att filma skolor, mentalsjukhus och forskningslaboratorier utifrån ett socialt engagemang kan den högborgerliga miljön kanske förvåna men är i linje med regissörens utforskningar av konstens villkor i filmer som La Danse (2009).
National Gallery
Från städaren i inledningssekvensen via restauratorer och guider till styrelsemöten kartläggs museets interna struktur. Samtidigt finns besökarna där som en efemär, ständigt föränderlig flod som strömmar genom utställningssalarna under beskådandet av de ”eviga” konstverken. Tavlornas skiftande funktion diskuteras av guider som ger konsthistoriska perspektiv på verkens religiösa, sociala och estetiska dimensioner. Kring ett mötesbord i en annan del av byggnaden diskuterar museets styrelse hur verksamheten ska kunna behålla sin relevans för nya generationer. Nationalgalleriets integritet och prestige ställs mot behovet av marknadsföring och sponsring. Det är dock ofrånkomligt så att museet upplevs som en sluten plats och jämfört med At Berkeley blir diskussionen om kommersialiseringen av offentliga institutioner aldrig lika angelägen.
Spontaniteten som präglade universitetsområdet saknas också, även om Wiseman ser det vackra i människor som slumrar till bland tavlorna likväl som komiken i det affekterade tilltal programledaren för ett konstprogram adresserar sin BBC-kamera med. I övrigt är de flesta av filmens höjdpunkter rent visuella. I ett vackert montage jämför Wiseman ansikten på 1600-talsporträtt med de besökare som ser på tavlorna idag, och skapar i denna korta sekvens finstämda vardagsbetraktelser från sin egen samtid. Att den digitala materialitetens bräcklighet sannolikt kommer att omöjliggöra samma livslängd för regissörens verk som för de flamländska målarnas tavlor är bara att beklaga framtidens människor.
En annan göteborgsaktuell filmare för vilken platsen är av central betydelse är kanadensaren Denis Côté. I hans senaste film, Que ta joie demeure (Joy of Man’s Desiring, 2014) rör det sig dock inte om utforskandet av specifika, namngivna platser utan om Fabriken och Arbetsplatsen i vidare bemärkelse. Genom statiska tagningar som drar åt det abstrakta skildras människa och maskin i arbete. Kameran synliggör arbeten som annars är ”osynliga” för den som inte utför dem och på platser varifrån den icke arbetande i regel är utestängd. Det handlar om produktion, mekanik, industritvätt och orgelbyggande, men sekvenserna klipps ihop på ett sådant sätt att det inte är specificiteten utan snarare de gemensamma nämnarna som betonas.
Que ta joie demeure
Invävt bland dessa dokumentära iakttagelser finns sekvenser där arbetare, faktiska eller fiktionella, genom teatrala iscensättningar kommenterar sina sinsemellan skilda relationer till sitt arbete. En man är deprimerad eftersom arbetet upptar all hans tid medan en ung kvinna är i desperat behov av ett jobb för att kunna försörja sitt barn. Arbetarnas förhållande till sina maskiner, arbetsplatser och kollegor jämförs och diskuteras. Trots att arbetet utgör halva deras liv saknar de kontroll över både arbetsuppgifter och miljö. Dessa frågor diskuteras med hjälp av brechtianska iscensättningar befriade från den pamflettartad retorik som en brechtian som Godard gärna använder sig av. Åskådaren lämnas med ett collage av individuella arbetare och fabriksmiljöer. Men kanske framförallt med ett kollektiv av arbetare och den samlade erfarenheten av Fabriken.
I likhet med Côté strävar J.P Sniadecki efter att i någon mån upphäva det specifika när han sammanfogar de otaliga kinesiska tågresor som ligger till grund för The Iron Ministry (2014) till en enda lång, abstrakt färd mot framtiden. Regissören är liksom upphovspersonerna bakom Leviathan (2012) och Manakamana (2013) knuten till Harvard Sensory Ethnography Lab, och uppvisar en liknande nyfikenhet inför mänskligt beteende och en samtidskultur i omvandling. Formmässigt urskiljer sig dock filmen avsevärt i och med att föregångarnas rigida formalism är utbytt mot en handhållen kamera som nyfiket och prövande rör sig genom tågvagnarnas skrymslen och vrår.
Filmtitelns järnministerium utgörs av Kinas snabbt expanderande tågnät, den infrastruktur som obönhörligt knyter ihop avlägsna delar av riket med maktcentrat vid östkusten. Samtidigt som järnvägen underlättar människors rörlighet möjliggör den också en intensifiering av den dominanta kinesiska kulturens exploatering av kulturella minoriteter i regioner som Tibet och Xinjiang. Regionernas sammanlänkning har lett till ett slags inhemsk globalisering där en allt mer homogen och kommersiell kinesisk kultur vinner framsteg på minoriteternas bekostnad.
The Iron Ministry
Samtidigt pekar filmen aldrig bara i en riktning. I sekvenser från såväl dyra, nybyggda snabbtåg som gamla, överfulla vagnar finner Sniadecki ett slags tvärsnitt av det moderna Kina som ger utrymme för motsägelser och kollisioner. Tåget är en mötesplats likväl som ett transportmedel och genom att såväl iaktta som engagera sig i konversationer med kineser från olika regioner och samhällsklasser fångas något av den dynamik som kännetecknar det snabbt föränderliga Kina. Istället för de intima möten som de långa tagningarna i Manakamana möjliggjorde finns här gott om fina observationer av såväl excentriska sovställningar som stressade matförsäljare. The Iron Ministry erbjuder spretiga och fascinerande fragment från resor i ett närmast oöverblickbart land.
Att filmen liksom i sin barndom återigen blivit ett fält för forskare och akademiker påvisas också av den Mexikanska sociologen Ricardo Silvas minst sagt disparata Tijuana-skildring Navajazo (2014). I sekvenser filmade helt utan ambitioner på estetisk enhetlighet skildras människor som befinner sig i existensens gränsland både geografiskt och mentalt. Våld, droger och porr visas direkt och med ett märkligt gott humör och en nyfikenhet som gör att de emellanåt absurda observationerna aldrig blir kyligt distanserade. Det är en kvalitet han delar med Sniadecki såväl som Wiseman och Côté, och som binder samman dessa regissörers i övrigt olikartade betraktelser över platser och miljöer som på samma gång tycks bestående och högst föränderliga.
Johannes Hagman