Mosaik im Vertrauen, 1955, 16 min, färg och svartvit, ljud, 35 mm
Adebar, 1957, 1 min och 30 sek, svartvit, ljud, 35 mm
Schwechater, 1958, 1 min, färg och svartvit, ljud, 35 mm
Arnulf Rainer, 1960, 6 min och 30 sek, svartvit, ljud, 35 mm
Unsere Afrikareise, 1966, 13 min, färg, ljud, 16 mm
Pause!, 1977, 12 min, färg, ljud, 16 mm
Dichtung und Wahrheit, 1996-2003, 13 min, färg, stum, 35 mm
The shot is by no means a montage element. The shot is a montage cell. Beyond the dialectic jump in the single series: shot – montage. What then characterises montage and, consequently, its embryo, the shot? Collision. Conflict between two neighbouring fragments. Conflict. Collision. - Sergej Eisenstein
Kubelka's achievement is that he has taken Soviet montage one step further. While Eisenstein used shots as the basic units and edited them together in a pattern to make meanings, Kubelka has gone back to the individual still frame as the essence of cinema. The fact that a projected film consists of 24 still images per second serves as the basis of his art. - Fred Camper
Cinema is not movement. Cinema is the projection of stills. - Peter Kubelka
Den österrikiska filmaren, musikern, filmrestauratören, arkivgrundaren, samlaren av etnografiska objekt, gastronomen och teoretikern Peter Kubelkas produktion – med en total speltid på en dryg timme sedan debuten 1955 – präglas av en kompromisslös hållning där ord som precision, kondensering och kristallisering av de verktyg han använder sig av är nära till hands. Det är också en produktion som, till skillnad från hos många andra experimentfilmare som började arbeta vid samma tid, inte primärt handlar om en romantisk hållning där filmarens subjektiva utforskningar av det egna psykets vindlingar är det mest framstående. Hos Kubelka är det framförallt en hård stränghet som präglat allt han gjort, tillsynes utan sentimentalitet.
Mosaik im Vertrauen
Kubelkas första film, Mosaik im Vertrauen, återanvänder bilder som filmaren inte har filmat själv: filmen är således en found footage-film som förebådar filmer av Bruce Conner, Arthur Lipsett och andra. Filmen innehåller delvis newsreel-material från ett bilrace, och diverse scener från spelfilmer där möten mellan människor står i fokus. Tillsammans med Unsere Afrikareise, Pause! och Dichtung und Wahrheit bildar Mosaik im Vertrauen Kubelkas metaforiska filmer. Dessa filmer bygger på en annan montageprincip än hans metriska filmer; filmernas visuella och sonora mening och information juxtaposeras och manar till komparativ analys. Kubelkas metaforiska filmer bygger alltså på ett montage med liknande utgångspunkter som hos det analytiska montaget hos en Eisenstein eller en Godard; detta trots alla uppenbara skillnader i resultat och Kubelkas arbete med att kondensera uttrycket. Unsere Afrikareise, en film han jobbade med i fem år och som är 12 minuter lång, består av material inspelat under en ’jaktresa’ på den afrikanska kontinenten (och är att betrakta som ett slags travelogue), där ljud och bild befinner sig i olika grader av konflikt och i kollision med varandra. Pause! består av registreringar av konstnären Arnulf Rainers groteska grimaser, och blir en på samma gång realistisk och karnevalsliknande filmisk variation på konstnärens egen face art. Dichtung und Wahrheit består av utdrag från kommersiella filmer med ett gemensamt drag: dom visar aktörer innan det att dom börjat ’representera’ det de ska representera.
De övriga verken i Kubelkas filmografi brukar beskrivas som hans metriska filmer. Här har rytmiken en helt annan funktion än i hans metaforiska verk. Filmerna är uppbyggda efter en matematisk kalkylering av bildrutor. De element som Kubelka arbetar med i dessa filmer framgår av hans beskrivning av Arnulf Rainer: “The structure of my film is metric. It’s sixteen even parts. The elements are only the four basic elements of cinema: sound, silence, light, darkness. All the elements have the same length, namely a twenty-fourth of a second. And out of that simplest film language, I built then my ecstasy”. Och själva montageprincipen exemplifieras i denna beskrivning av strukturen i Adebar:
(1) each shot is 13, 26, or 52 frames long; (2) the first and last frame of every shot has been frozen at 13, 26, or 52 frames; (3) there is a change from positive to negative or the opposite at each splice; (4) the sound is a loop of music made by Pygmies, with four phrases each 26 frames long; and (5) when every possible combination of shots has been exhausted, the film ends.
Adebar och Schwechater består av figurativa bilder, i Adebar skildras dans (i en konstant rörelse mellan positiv och negativ film) och i Schwechater (en ’reklamfilm’ gjord på uppdrag av en öltillverkare med samma namn) något som verkar likna en middag. Arnulf Rainer består av alternerande svarta och vita bilder (vilket gör att en flicker-effekt uppstår) och ett ljudspår bestående av ett raspigt ljud. Trots att den visuella informationen i dessa filmer förskjuts bör filmerna inte uppfattas som abstrakta. ”When something becomes abstract, it suffers a huge loss of energy”, säger filmskaparen själv.
Schwechater
Peter Kubelka brukar ses som en föregångare till det som kallas den strukturalistiska filmen, eller den materialistiska filmen. Det senare begreppet passar bättre på Kubelka, som beskriver hans kanske mest radikala verk, Arnulf Rainer, med följande ord: ”an architecture built in time by cinema uses only the four essential elements of the medium: light, darkness, sound and silence”. Kubelka är upptagen med det som är unikt för filmen som materiell manifestation. Vissa kallar det för purism, vissa kallar det för en renodling av de filmiska uttrycksmedlen. Det är talande när han i Martina Kudláceks fyra timmar långa dokumentär Fragments of Kubelka (2012) vägrar reproducera längre excerpter från sina filmer, då något då ofrånkomligen skulle gå förlorat. En sak är säker, det är endast under projektionen av dessa filmer i deras rätta format som möjligheten erbjuds att se dessa filmer för vad de faktiskt är.