A Grin Without a Cat är titeln på en essäfilm av Chris Marker från 1977 (Le fond de l’air est rouge) tillika den utställning om hans konstnärskap som för närvarande huserar på Lunds konsthall. Titeln hänsyftar till Klockarkatten i Lewis Carrolls Alice i underlandet och hur hans kropp evaporerar för att endast lämna kvar ett stort svävande flin, en parallell till den politiska tomheten efter att 68-revolutionens utopiska löften inte infriats.
Chris Marker (1921-2012) har trots en enträgen vilja av vara anonym blivit föremål för en slags cinefil personkult. Som skribent, essäfilmare, och fotograf har han rest över hela världen och trots att vi vet relativt lite om honom som person visar hans filmer på ett mycket mångskiftande och dynamiskt konstnärskap. Detta speglas även i utställningen som ägnar lite tid åt personen Marker men desto mer åt hans verk.
Utställningen består av ett antal filmprojektioner – från klassiker som La Jetée (Terrassen, 1962) till dokumentärfilmer som Les Statues meurent aussi (Chris Marker och Alain Resnais, 1953) – men de inslag som intresserar mig allra mest är det jag inte tidigare fått ta del av genom vita duken. Exempelvis ackompanjeras Markers filmer av de böcker han redigerade och formgav under titeln Petite planète samt ett antal fotografier tagna mellan 1952 och 2006. Dessa verk speglar inte enbart världsresenären Marker utan även hans politiska patos. Framförallt i fotografierna märks att människorna som avbildas inte enbart är distanserade objekt utan tillåts att ta plats, blicka in i kameran och på så vis påkalla ett slags agens, en annan typ av fotografi än de objektifierande porträtt man ofta ser västerlänningar teckna av tredje världen.
Zapping Zone: Propositions pour une télé. Foto: Rosey Trickett
En annan fascinerande del av utställningen är de multimediakonstverk som Marker med ökad intensitet sysslade med på äldre dagar. Det interaktiva verket Immemory (1997) och CD-rom-videon Owls At Noon Prelude: The Hollow Men (2005) är båda goda exempel på Markers intresse för minne, fotografi och arkiv men framförallt hur detta intresse kan gestaltas på ett kreativt sätt med hjälp av andra medier än film. Det kanske mest spännande multimediaverket är nog Zapping Zone: Propositions pour une télé (Zapping Zone: Proposals for an Imaginary Television, 1990-1994). Installationen består av ett mörkt rum, ett stort antal bildskärmar och flera olika ljudkällor. Bland klippen märks flera av hans egna verk, men även hans karaktäristiska intresse för djur som katter och ugglor.
Markers konst passar överlag museet bra. Medan vissa utställningar jag besökt som tagit en regissör som sitt fokus (t.ex. Fellini – The Exhibition, 2013, EYE) lidit av att filmverken känts stympade gör sig Markers fragmentariska berättande och lösa narrativa strukturer bra i en museal kontext. Om jag har någon invändning mot utställningen är det att den känns märkligt tyst, bortsett från den spännande leken med ljud i Zapping Zone. Ljudbilden i Markers filmer är ofta en central del i konstverket och han var bland annat känd för att arbeta med kontraster i bild och ljud, inte minst i La Jetée. När vissa verk förvandlats till stumfilmer, framförallt på grund av få hörlurar, saknas helt enkelt en viktig dimension i hans filmskapande.
Emil Stjernholm
Utställningen har satts ihop av Christine von Assche, kurator vid Centre Pompidou i Paris, för Whitechapel Gallery i London. Utställningen pågår mellan 7 februari och 5 april 2015 vid Lunds Konsthall.