”Woodstock is fuckin’ nothing if you’ve been at the Midnight Sun Festival!” – D.A. Pennebaker
Midnight Sun Film Festival bör betraktas som en anomali i den allt högre accelererande filmfestivalcirkusen. Varje år i mitten av juni träffas under fem dagar och nätter – här bör detta med nattens ändlösa utsträckning förstås bokstavligen – entusiaster från hela världen i det lilla samhället Sodankylä i finska Lappland. Festivalen erbjuder besökaren två variationer på temat ljus således; först har vi det maskineri av ljus filmprojektorn genererar, sedan har vi ljuset från den ständigt skinande solen. I Sodankylä visas under dessa dagar filmer dygnet runt – ofta med maratonvisningar med start efter midnatt – och det tillhör inte ovanligheterna att man kommer ut omtöcknad efter en visning framåt småtimmarna, möts av det gnistrande ljuset och därmed sätts i ett fysiskt och mentalt tillstånd där tid och rum ges en något förskjuten innebörd.
Festivalen startades av filmaren och filmhistorikern Peter von Bagh, Anssi Mänttäri och bröderna Aki och Mika Kaurismäki 1986 och har under åren haft en gedigen lista av framstående regissörer, kritiker och filmteoretiker på besök (Samuel Fuller, Agnés Varda, Michael Powell, Apichatpong Weerasethakul för att nämna några). När vi besöker festivalen finner vi namn som Harriet Andersson, Joe Dante, Taina Elg, Alan Rudolph, Béla Tarr etc. Ruben Östlund har ett retrospektiv där samtliga av hans långfilmer och Händelse vid en Bank (2009) visas, Axel Petersén är här med Avalon (2011), Tony Rayns och Olaf Möller håller masterclasses, etc.
Navet i festivalen har alltid varit de personligt hållna regissörssamtalen som är gratis för besökarna och hålls varje förmiddag under två timmar, samt visningar av stumfilmsklassiker med livemusik. Chaplins The Tramp (Charlie som landstrykare, 1915), Alberto Cavalcantis Rien que les heures (Nothing But Time, 1930) och Germaine Dulacs La souriante Madame Beudet (The Smiling Madame Beudet, 1923), var några av de stumfilmer som vackert ackompanjerades och beskådades av en fullsatt salong. Festivalens visningar sker i fyra olika lokaler. Två tält (ett större och ett mindre), biografen Lapinssu samt i Sodankylä skolas gymnastiksal.
Programmet är minst sagt heterogent, det drar upp många parallella spår, men håller samtidigt många filmhistoriska narrativ levande. En väl avvägd eklekticism skapar oanade förutsättningar att föra in filmerna som visas här i nya meningssammanhang, producera alternativa läsningar och rekontextualiseringar. Dock är det viktigt att poängtera att cureringen och programsammansättningen vid Midnight Sun inte kännetecknas av det nervösa sneglandet mot det som förväntas vara det nya, det senaste, det som kommer att skapa rabalder i den närmaste kommande tiden. Det bedrivs ingen symptomatologisk besiktning av var filmen efter den digitala konvergensen är på väg, här finns inte någon artikulerad eller uttalad ängslan över den analoga filmens förestående död.
Den experimentella traditionen och avantgardefilmen, men undantag av ett intressant block av filmer gjorda av filmare som också verkade som filmhistoriker (sällan visade verk av Jean Mitry, Ivor Montagu, Jay Leyda, Gösta Werner), ges ett begränsat utrymme. Vad som kanske framförallt kännetecknar Midnight Sun är en orubblig tro på att, som Olaf Möller säger i en av sina två masterclasses, filmhistorien är något som fortsätter ("film-history is continued”), ett uttalande som kan förefalla vara en pleonasm, men som efter ett par genomögningar av programmet får en specifik belysning.
Här kamperar nya produktioner av samtida auteurer som Chantal Akermans La folie Almayer (Almayer’s Folly, 2011), Miguel Gomes Tabu (2012) och Bertrand Bonellos L'Apollonide (Souvenirs de la maison close) (House of Tolerance, 2011) med ett mikroretrospektiv bestående av filmer med ett av Finlands få bidrag till det Hollywoodska stjärnsystemet; aktrisen Taina Elg som bland annat medverkade i den under festivalen visade Les Girls (1957) av George Cukor. Peter von Baghs senaste film, Lastuja - Taiteilijasuvun Vuosisata (Splinters - A Century of an Artistic Family, 2011) – en veritabel fresk i det lilla formatet som tar sitt avstamp i Juhani Ahos författarskap men som under sina knappa 72-minuter växer ut till en mäktig spektralmålning över hela nittonhundratalets finska konstnärsmiljöer – finner sin givna plats bredvid ett omfattande retrospektiv av Béla Tarrs produktion med start i Karhozat (Damnation, 1988) och som avslutas under festivalens sista natt med en visning av Tarrs magnum opus, den dryga sju timmar Sátántangó (Satantango, 1994), en visning där Tarr och Aki Kaurismäki efter en lång och vad vi kan anta blöt kväll på krogen svänger förbi salongen på väg hem för att se hur många som sitter kvar. Att Tarr väljer att komma till Sodankylä efter ett intensivt resande med sin senaste och enligt egen utsago sista film A Torinói ló (The Turin Horse, 2011), en sista anhalt och början på nya antaganden (när han är här pratar han om den filmskola han håller på att starta upp i Split, Kroatien, med start i höst), känns ytterligt passande.
Utöver retrospektiven med Harriet Andersson, Béla Tarr och Taina Elg visas även en handfull av Alan Rudolphs filmer. Intima verk som existerar i gränslandet mellan tragedi och komik, ofta skildrande en amerikansk arbetarklass, och som dessutom ofta innehåller drag av genredekonstruktioner av den amerikanska noir-filmen. Rudolph arbetade som assistent och sedermera manusförfattare till Robert Altman och är en framstående personregissör med ett svårslaget öga för skådespelare (han har bland annat regisserat Nick Nolte, Geraldine Chaplin och Anthony Perkins).
En samtida regissör till Rudolph som också uppmärksammas genom en retrospektiv under festivalen är Joe Dante, som var en central gestalt i den nya våg av satirfilm som invaderade Hollywood under 80- och 90-talet. Precis som Rudolph arbetar Dante med dekonstruktioner, men han har en politisk udd som Rudolph saknar. Oavsett om han behandlar den amerikanska populärkulturen i stort som i The Movie Orgy (1968) eller i smått som i exempelvis Små Soldater (Small Soldiers, 1998) är han, precis som Godard, en filmande filmkritiker som både arbetar med nyproducerat material och med found-footage.
Avslutningsvis kan det vara intressant att återkoppla till Olaf Möllers uttalande om att det i Sodankylä är ett filmhistoriens fortsättande, ett kontinuitetsarbete som träder i kraft. Möllers uttalande förutsätter av filmhistorien har stagnerat, och är i behov av revisioner. Möller har visserligen en poäng, men filmhistorien repeteras snarare än står still, vilket dock inte innebär att den inte är i behov av omskrivningar. Programmeringen på Midnight Sun Film Festival öppnar upp för nya historieskrivningar. Festivalens heterogena utbud av filmer som tillåts existera på samma villkor, är ett första steg mot en mer differentierad filmhistoria.
Martin Grennberger
Stefan Ramstedt
